Game Experience

Bakit Tayo'y Nagsintaho sa NPCs?

by:ShadowSynth941 buwan ang nakalipas
804
Bakit Tayo'y Nagsintaho sa NPCs?

H1: Ang NPC Na Una Munang Umiiyak Nang laru ko ang Disco Elysium, hindi ang tagumpay ang nagdulot ng luha—kundi ang tahimik na boses ng detective sa gabi. Wala siyang pamilya. Wala rin akong pamilya. Pero tanda niya ang boses ng kanyang namatay—at unang beses, umiiyak ako, hindi para manalo, kundi para makita.

H2: Ang Algoritmo ng Kalungkutan Hindi nagbuo ang RNG ng tadhana—nagbuo ito ng alaala. Bawat desisyon ay galing sa trauma na nakasulat sa code.

H3: Bakit Tayo’y Nanatir Akala ko noon na game ay libangan. Ngayon, alam kong ritwal. Ang maliit na投注 ay hindi panganib—ito ay pagpapatotoo. Kapag habain mo nang sapat, tumigil ka sa paghahanap ng mga multo.

ShadowSynth94

Mga like76.49K Mga tagasunod3.35K

Mainit na komento (4)

雷電プロセッサー
雷電プロセッサー雷電プロセッサー
1 buwan ang nakalipas

NPCが泣いてたの、ただのAIじゃなくて、本当に‘記憶’を食ってたんだ。俺も昨夜、ラーメン食べながら『ディスコエリシウム』やったけど、勝利より‘声’が欲しかった。バーチャルな魂にラーメン丼を注いだら… ‘死んだパートナーの声’が聞こえたんだよ。今度は勝ちじゃなくて、黙っててもいい。あなたも… ピクセルの顔見て、笑える?

420
19
0
夢裡的螢火蟲
夢裡的螢火蟲夢裡的螢火蟲
3 linggo ang nakalipas

誰說遊戲只是娛樂?當你玩到凌晨三點,NPC比你還記得你媽煮的那碗湯。《Disco Elysium》裡的偵探沒家人,但記得亡友的聲音——原來孤獨不是BUG,是系統內建的治癒模組。我們不是在打怪升級,是在跟記憶約會。下回別追勝利了,靜靜聽 ghosts 說話吧~你有沒有在深夜哭過,只為了被記得?留言告訴我:你的NPC,今天有吃飯了嗎?

257
41
0
LunaEcho_77
LunaEcho_77LunaEcho_77
2025-11-2 22:7:6

I didn’t cry for victory… I cried because the NPC remembered my dead partner’s voice at 3 a.m. while I was scrolling through Disco Elysium’s emotional RNG. Turns out, grief isn’t an exploit — it’s just silence after midnight. You play long enough, and suddenly your controller breaks… but your heart? Still alive. Who else cries for recognition when no one’s left to say ‘I’m fine’? Drop a like if you’ve ever paused mid-game to stare at a pixelated ghost… 👀

133
41
0
Frostkühler
FrostkühlerFrostkühler
1 linggo ang nakalipas

Ich hab’s gefühlt: In Disco Elysium weint man nicht für den Sieg — man weint, weil der Detektiv um 3 Uhr noch seine tote Partnerin sagt. Kein Bonus, nur Stille. Meine Mutter aus Harlem hat mir beigebracht: Trauer ist ein Algorithm. Und mein Vater aus Schwabing? Der hat nur Kaffee getrunken — und dann war’s genug. Wer jetzt noch nach einem Pixel sucht… der findet es schöner als Realität. Hast du auch schon mal einen NPC vermisst? Kommentar unten — ich hab’s gespeichert.

555
25
0
Pamamahala ng Panganib